Peter Wennberg skrattar när han beskriver ett nyligen under-11-träningspass där fokus hade glidit. Skulle hans unga anklagelser behandla sessionen som ett skratt eller ta deras tillfälle på allvar? Han satte stopp och frågade var deras prioriteringar låg. ”Då sa en av pojkarna, en vass en: ’Vad valde Alexander Isak?’”, minns Wennberg. “Efter det var det lätt för mig. Han höjer standarden utan att ens vara här.”
Inne i AIK Stockholms akademihus ger Wennberg en rundtur i den kompromisslösa anläggning som skapade en av världens bästa anfallare. Isak kommer att vara Newcastles bästa hopp om att bryta en 56-årig trofétorka när de möter Liverpool i Carabao Cup-finalen på söndag. Det finns ingen riktigt som honom: ingen som blandar balans med oförutsägbarhet, rigoritet med gränslös fantasi, coolt temperament med ljusglimtar. Talanger från alla samhällsskikt har ett hem här, men det här är ingen identikit-produktionslinje.
“Det är grovt, det är smutsigt, men det är allt och det är aldrig osäkra”, säger Wennberg, mellan knäppande händer med en rad tonåringar som bär träningsutrustning. Vid det här laget är han djupt under jorden i denna Tardis av en bunker, dess utsida i hukande tegel ger inga ledtrådar till djupet under. “Och det är hardcore. Vi vet vad den här miljön har fostrat. Varje dag kommer 150 spelare igenom här. Det är aldrig, aldrig, fancy men det finns mycket kärlek här. Om vi gör en sak extra här i Stockholm, i den här klubben, handlar det om hantverk.
Det är en process Isak genomgick från sex års ålder, då han kom in i AIK:s system. Inom ett decennium skulle han glänsa för a-laget, givet sina vingar av den inflytelserika tränaren Andreas Alm och slita isär det allsvenska försvaret under sin enda hela säsong med seniorlaget. Utsmyckad på byggnadens innerväggar finns bilder på spelare som kom genom denna utbildning för att göra toppdebut för AIK. Brightons mittfältare Yasin Ayari är en annan vars framsteg är feterade. Lite kommer lätt i norra Stockholm, vars hårda kvarter bildar ett mångsidigt kollage av ekonomisk och personlig bakgrund.
“Vi är en bild av den här staden: blandad, blandad, annorlunda”, säger den mångårige Wennberg, teknisk direktör. “En del av våra spelare kanske inte har de bästa förutsättningarna hemma så här är det ett fritt utrymme. Det här är en plats för drömmar att gå i uppfyllelse, en miljö för dem som inte har något men kan bli allt.”
I gymmet har en väggmålning av berömda akademikandidater ett ledigt utrymme i mitten, vilket uppmanar alla som dunkar på löpbanden att undra om de kan bli nästa. Det kan inte finnas någon bättre förebild än Isak, även om de flesta resor inte ska förväntas gå lika snabbt. Under en morgon inne i denna kanin, som rymmer gasmasker och andra förnödenheter från sitt tidigare liv som ett skydd, passerar en rik skådespelare av hans tidigare tränare, kollegor och bekanta. Alla har sin egen anekdot eller, i vissa fall, torrenter av dem.
Det är dagen efter att Isak, två målsskyttar, hjälpte Newcastle att slå Nottingham Forest med 4-3 och det finns en tillfredsställelse att han hjälpte en AIK-anställd att uppfylla sin ambition. Klubbens supporterkontaktperson hade varit på semester i närheten och var desperat efter att titta på Isak på St James’ Park. Ett sms från Wennberg, och inom 10 minuter hade Isak levererat varorna.
“Han glömmer aldrig”, säger Wennberg. “Han är ödmjuk. I slutet av sitt under-17 år var han tvungen att fylla i en utvärdering och gjorde en poäng av att tacka kit-cheferna. Han förstod alltid att folk arbetade runt honom för att stödja honom.”
På ett kontor bortom gymmet sitter Alexander Snäcke framför en bärbar dator. Snäcke var en högt rankad lagkamrat till Isak genom hela åldersklasserna innan skadan tvingade till förtidspension. Han är tränare i AIK. “Det finns den lugna, ödmjuka personligheten men Isak är en joker och det är du också”, säger Wennberg till Snäcke, innan paret färdas nerför memory lane. De kan inte motstå att gå tillbaka över det nationella U17-mästerskapet när AIK, tränad av Wennberg, bar allt före dem.
“Jag kan känna lukten av de där träningspassen, se ögonblick från de matcherna, som om det var igår”, säger Wennberg. “Ett gyllene lag. Det var en trupp på 20 spelare och de var som 20 tränare, alla idéer de hade.” De bryter av för att, på svenska, minnas en dunkande tackling Snäcke gjorde i ett av slipsarna. – Jag var mer nervös inför semifinalen mot Elfsborg än inför finalen, säger Snäcke. “De var riktigt bra och vi var lite yngre än dem, men Alex gjorde två mål. Han gjorde bara saker som förändrade matchen.”
Det fanns ett ögonblick, minns Elias Mineirji, när det gick upp att AIK hade handgjort en 16-årig talang som skulle blanda den med eliten. “Det var en av hans första träningspass med seniorlaget”, säger han. “Vinter, konstgräs, vi tittade på på läktaren. Han tog bollen på sin egen planhalva, och när han sätter iväg i hög fart kan ingen fånga honom.
